Om Lönnkrogen Ännu djupare in i skogen, fyra timmars rask promenad från Wärdshuset och nästan lika långt från Gläntan vid Malen, finns ytterligare en plats där en vandrare kan få törsten släckt och tak över huvudet. Att säga att den är okänd är en överdrift, för lika känd som Kettil är bland hederliga vägfarande och handelsmän, lika känd är den enörade alven Morel Cohair och hans krog bland dem som inte gärna visar sig i dagsljus. Bland byborna, däremot, är det få som känner till dem. Ännu färre vet hur man hittar dit, utan Lönnkrogen är en berättelse bland andra för de flesta bybor. Troligen skulle de inte vilja gå dit ens om de kunde. Morel visar ingen på dörren så länge han eller hon betalar för sig, och under Lönnkrogens skamfilade tak samlas mörkeralver, drower och vem som helst annars som inte kan eller vill utnyttja mer respektabla ställen. Morel, Gillesmästare kallad fast ingen riktigt vet vad för gille det är fråga om, har lika många kontakter som det finns oknytt i skogarna, och lönnkrogen erbjuder i princip vadhelst en besökare kan önska. Visst finns det dragiga rum där man får slåss om sängplatsen med råttorna, men den som kan och vill betala för sig kan också bo därefter i betydligt större och luxuösare rum. Det sägs till och med att det på krogen finns fönsterlösa rum där nattvandrare kan gömma sig för dagsljuset. Stället är känd för sitt gröna vin, och för nár – en illstark dryck som fått både mörkeralver och än tåligare personer att falla under bordet långt tidigare än de anat.